Historien

Den här bloggen kommer aldrig uppdateras mer. Historien ska få stanna här. Den ska bort ur min vardag och bara finnas där, som en erfarenhet.

Jag ska skriva om en tid i mitt liv, som varit den mest lärorika i mitt liv. Även fruktansvärt plågsam. Men mellan varven fanns där en hel del glädje också. Det var glädjerusen jag levde på, det var rusen som fick mig att fastna.
Jag vill iallafall intala mig, att det var det som höll mig kvar, i nästan 2 års tid. Jag tänker inte nämna något namn, men alla som känner mig, vet vem det är.
Jag vill varna känsliga läsare, för jag tänker utelämna några detaljer, som känns viktiga för mig. Jag skriver detta i rent bearbetningssyfte, för mig själv.


Det var oktober 2006. Jag hade börjat gymnasiet nyligen. Hade mest haft killkompisar sedan en lång tid tillbaka, så jag trodde mig vara härdad för det mesta. Livet hade inte riktigt gått så bra. Men just då kändes allt bra.
Av någon anledning fick jag kontakt med en kille. Vad jag minns berodde det på att jag gillade hans linser på ett foto. Sen var samtalet igång. Vi skrev mycket på MSN som var ganska sexanspelat, redan från första början. Jag såh honom mest som en dröm. En snygg kille som ville ligga, men det skulle aldrig bli av, ungefär.
Vi bytte telefonnummer, då han och en tjejkompis till honom, skulle till Göteborg. Vi träffades en snabbis. Han pratade på mycket och påpekade att jag var liten och blyg. Efter det hade vi fortfarande likadan kontakt. Jag blev varnad av folk som kände till honom. Det sades att han hade legat med jättemånga. Just det imponerade inte på mig direkt, men varför skulla jag döma honom för det?
En gång ett par månader senare, så hade vi bestämt att han skulle sova hos mig, då han ville till Göteborg. Jag minns hur jag städade och hade mig. Jag hade gjort det riktigt prydligt.
Kvällen innan han skulle komma, så började han tjafsa med mig om någonting. Jag förstod nog aldig var det var. Han ansträngde sig inte heller för att få mig att förstå.
Det sades inget om, att han inte skulle komma, så jag väntade hela dagen därpå. Jag skickade ett sms och ringde, men inget svar. Senare på kvällen var han inne på MSN. Då skyllde han på, att han inte hade råd.
(Redan där borde jag sett det som ett varningstecken. Men jag förlät honom och kände mig skyldig istället. Kanske skulle jag erbjudit mig att betala?)

Någon månad senare, skulle han till Göteborg. Vi skulle ses hela dagen, var det sagt. När jag kom och mötte honom, så stod där tre andra tjejer också (som han inte sagt något om.). Så allt gick ut på, att vi fem skulle gå runt på stan. Han var småkramig på mig och en tjej till. Sen köpte han en ros åt den andra tjejen. Då blev jag kall och fick en kass känsla i magen. Men efteråt höll jag fortfarande kontakt med honom, fast min bild av honom förändrats.
Under den perioden efter, så berättade han om självmordsförsök, förlorade vänner och gamla förälskelser.
Jag kände mig på något sätt skyldig. Inte för att han anklagade mig då, men jag kände mig upptryckt mot ett hörn, minns jag. Det var obekvämt. Samtidigt som jag blev helt knäckt. Jag funderade mycket på, om han skulle ta sitt liv.
Under denna tid, hade han det även på gång med flera andra tjejer.

Han bjöd hem mig till sin stad en gång, men dagen innan, så sa han att han skulle festa och att vi kunde ta det veckan därpå istället. Jag blev ganska besviken, men tänkte att jag antagligen överreagerade, om jag blev ledsen.

Jag åkte hem till honom veckan efter. Vistelsen var rolig och det blev fest. Jag klagade inte. Dessutom var alla äldre än mig, så jag antog att det var så det skulle vara. Jag gjorde allt för att vara till lags. Förebygde att ens gå på toa och äta. Jag åt nästintill ingenting, på fyra dagar och gjorde så, att jag fick förstoppning, frivilligt.
Allt för att inte vara något problem eller vara äcklig. Sådan var jag alltid med killar (Kan väl även skylla på att jag alltid haft mycket fobier och tvångstankar genom hela livet). Hans tjejkompis var även där väldigt mycket. Jag tyckte om henne, för hon var fruktansvärt trevlig. Men hela tiden fick jag små hintar av varningar från henne. Att han inte mådde bra och sådant. Han öppnade sig väldigt mycket under vistelsen, kändes det som. Så när jag skulle åka hem, kändes allt ledsamt och jag kände mig skyldig, igen.

En vecka senare, så skulle han på en festival. Han åkte från min hemstad och vi sågs. Han hade en del kompisar med sig. Han kramade mig lite då och då. Annars tilltalade han mig knappt.
Ännu en gång blev jag besviken, men lät mig inte avskräckas.
När han kom tillbaka från festivalen, så fick jag veta att han försökte undvika, att prata med mig. Jag tog illa upp och frågade vad som var fel, ett par dagar senare.
Då påstod han att det var jag som hade ignorerat honom. Jag blev helt knäckt och funderade på vad jag gjorde för fel. Ingen hade någonsin anklagat mig för att vara sådan innan. jag bad om ursäkt och direkt efter att jag hade gått på sommarlov, så åkte jag till honom.
Jag ville ju inte, att han skulle tycka att jag var en hemsk människa. När jag kom dit, så var det som att inget skulle ha hänt. Jag förstod ingenting.
Han var lugn och glad och allt var bra. Sen åkte jag hem igen, ett par dagar senare.

Det blev juli och Arvikafestivalen. Så jag hade längtat! Min första riktiga festival!
Jag ville träffa nytt folk och umgicks mycket med honom och några andra, som jag haft internetkontakt med och tjejkompisen jag åkte dit med.
På festivalen befann sig flera av tjejerna som han raggade på. Jag hade inga känslor för honom på det sättet, så jag höll mig lite undan.
Hånglade även med en kompis till honom och umgicks med många andra.
Sista kvällen ballade allt ur. Alla var ledsna och han var förbannad för att "ingen var party förutom han själv". Han tog mig åt sidan och snackade om att jag inte var schysst mot honom och hade behandlat honom som en "knulldocka" från början. Jag blev ledsen och sa förlåt och att jag gärna ville vara hans vän.
Han sa att det var sådant som fick honom att vilja ta sitt liv och att han var beredd att göra det. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till riktigt och blev helknäckt.
Dagen efter skulle en av alla hans ragg, med honom hem. Hon hade varit hos honom en gång tidigare och jag visste att de var på gång, då jag även hade haft lite internetkontakt med henne innan. Det var en av anledningarna till att jag inte blev intresserad av honom på det sättet. Han hade så många bollar i luften med andra tjejer, det tyckte jag bara var slampigt och osexigt.
Under hennes vistelse, fick jag sms om hur mycket han saknade mig. Han sa att det inte klickade mellan dem. Ännu en gång blev jag förvirrad. Men han hade sin tjejkompis också. Jag visste att dem hade sex och att han med jämna mellanrum bedyrade sin kärlek till henne. Ännu en anledning att ställa sig utanför allt och bara vara hans vän. Det var ju det jag ville vara.

Det dröjde ett par månader innan det sket sig mellan honom och hans tjejkompis. Hon hade hittat en annan kille, som ville något seriöst på riktigt. Det var det bästa som kunde ha hänt henne.
Vi hade lite mer kontakt då, jag och hon. Hon mådde bättre och hade fått ett ultimatum av sin killkompis, antingen skulle dem bli ihop eller aldrig mer höras vid. Innan den här händelsen, hade han berättat för mig att han var kär i mig, när jag var och hälsade på. Jag minns det som igår.
"Jag är kär i dig. Jag vill att det ska bli vi", sa han. Då var vi på väg att somna.
Jag minns mina hjärtklappningar. Jag minns min panik. Vad skulle jag säga?
Jag blev tyst. Det skulle jag aldrig ha blivit. Han blev vansinnig! Han kastade sig upp ur sängen och snäste, att jag var okänslig och hemsk. Att han skulle ha blivit kär i tjejen efter Arvikafestivalen istället. Att jag var otacksam. Han var jättearg.
Jag åkte hem och hade världens ångest. Jag kände mig inte ens värd att kallas människa. Inbillade jag mig bara, att jag uppförde mig bra? Hade jag ingen verklighetsuppfattning? Samtidigt trodde jag på det han sa. Han skulle ju inte bli arg och ledsen på mig, om jag inte gjorde fel.

En gång i slutet av januari 2008, så var jag där. Jag ville muntra upp honom efter avslutet med hans relation med sin tjejkompis. Det kom en tjej till och en killkompis till honom, på fest. Det slutade med att alla låg i en hög, så gott som nakna. Fyllan hade slagit till, såklart.
Dagen efter, tog han mig undan från vardagsrummet, där festen var. Han överöste mig med komplimanger och sa att han verkligen ville vara ihop med mig.
Jag blev så otroligt glad, av hur glad han var. Så jag sa, att vi kunde vara ihop. Han var jätteglad och allt kändes bra. Jag var så glad åt hans lycka. Att han tyckte att jag var en bra person. Det var så viktigt för mig.
Allt var jättebra i en hel månad. Sedan kom första bråket i själva förhållandet. Han hade fått en snedfylla, dagen innan vi skulle gå ut på en klubb i Göteborg. Han var hemma hos mig, för första gången.
En killkompis till honom som vi kan kalla A, var med. Han sa till min tjejkompis, att killen jag var ihop med, brukade bli sur, när han fick snedfyllor. Alla trodde att min pojkvän sov då, men han hade bara låtsats och hört allt. Han var upprörd, för att jag inte hade försvarat honom.
Vi gick ut på klubben på kvällen. Han ignorerade mig ganska vilt och stod och pratade med sitt ex största delen av kvällens början.
Jag blev inte helt glad, då jag tyckte att det var taskigt. Så jag gick ut från klubben och A följde efter mig. Han sa att jag inte förtjänade den behandlingen och att jag borde göra slut. A gick in igen och skickade ut pojkvännen.
Han var arg på mig och sa att allt var mitt fel. Att han hade sagt till sitt ex att jag hade större bröst än henne, så då borde jag vara TACKSAM istället.
Jag var otacksam som blev arg och ledsen, då han hade snackat så bra om mig, tyckte han.
Han snäste åt mig och gick in på klubben igen, drack ännu mer.
Vi skulle sova hos min pappa den natten. Det var även första gången han skulle träffa honom. Pojkvännen spydde som fan och jag och A stod och frös vid hållplatsen nära min pappas bostad.
Vi kom hem till honom, A och pojkvännen presenterade sig snabbt, gick vi och lade oss. Jag fick ett par sura sms från pojkvännen som valde att ligga på golvet, istället för bredvid mig. Sen somnade vi.
Dagen därpå hotade han med att göra slut och sa, att jag var hemsk. Han åkte hem och vi skiljdes som ovänner.
Jag mådde dåligt ett bra tag.

Vi sågs igen ganska ofta. Det blev konflikter om hur jag ignorerade honom. Han kallade mig slampig, som hade hånglat med hans kompis. Han påpekade ofta hur glad jag borde vara, att han hade valt mig och ingen annan. Emellanåt sa han, att han ångrade sitt val av flickvän och ville ha någon av de andra.
Jag frågade honom varför han valde mig då och han svarade "För att du var snyggare och verkade ställa upp på mer ovanliga saker, inom sex. Dessutom var du ingen typisk tjej, utan rolig. Mina vänner gillar dig."

Tiden gick och det blev nästan alltid bråk, i samband med att jag skulle åka hem. Då kom han på att jag ignorerade honom eller att jag skulle åka hem och vara otrogen mot honom. Jag gjorde allt för att motbevisa honom, kändes det som. Jag hade redan ganska mycket frånvaro i skolan, men för att bevisa för honom, hur mycket jag brydde mig, så kunde jag stanna längre hos honom än vad jag borde. Ju mer mitt liv handlade om att tillfredställa honom, att han skulle må bra, desto sämre började jag må.
Han snackade om ändringar jag behövde göra med min personlighet. Alla komplimanger han gav mig, var bara för utseende och sexuella prestationer. Men han skulle alltid påminna mig, om hur onormal jag var. Att jag skulle ha dysmorfofobi (BDD).
Han var dålig på att respektera min fobi för nakenhet. Jag ville aldrig ta av mig på överkroppen, vilket var det enda som jag krävde, för att kunna ha sex. Jag mådde dåligt både psykiskt och fysiskt annars.
Men det var bara för att det var fel på mig i huvudet, sa han.
"Alla andra tjejer som jag har varit med, har kunnat visa sig nakna för mig.", sa han anklagande.
Jag ville inte ändå. Men det gick så långt att han sa, att jag inte kunde tycka om honom, om jag inte tog av mig. Så det slutade så ändå.
Jag fick alltid panikångest i samband med det. Jag slutade ofta gråtandes och inlåst på toaletten. Spydde och drack så mycket vatten jag bara kunde, sedan låg jag bara på golvet tills allt släppte.
Han visste om det och påpekade det flera gånger, när jag kom ut. Men det var allt. Tog jag inte av mig, så älskade jag honom inte. Han kunde alltid få mig att känna sådan skuld över hur/vem jag var. Jag dög aldrig som person.
Varken mina vänner eller familj, tyckte om honom. Familjen tyckte att han var omöljig att få kontakt med, när de tilltalade honom. Vännerna sa till en början ingenting rakt ut, men jag förstod det. Då och då fick jag uppmaningar om att göra slut. Men istället ljög jag, om att jag skulle prata med honom om det. Sedan sa jag alltid, att allt var bra. Att han hade lovat att skärpa sig. Så var det aldrig. Tog jag upp något med honom, så blev han bara förbannad. Antingen vände han det till, att jag tyckte, att han var dum i huvudet och hatade honom eller, så var det jag som hade varit korkad och missuppfattat allt.
Han kunde inte missuppfatta mig, för han kände mig och visste hur jag var. Men jag förstod honom aldrig.
Hans mående och hur mycket han skar sig, angick mig inte.
"Som att du skulle bry dig. Det angår inte dig!", snäste han alltid, när jag sett, att han gjort nya brännmärken eller ärr, på sina handleder.
Så var det alltid.

Han raggade på andra tjejer via nätet. Bad någon att komma och runka av honom, för att han var kåt. En annan uppmanade han, att komma och duscha med honom.
Tog emot avklädda bilder på andra tjejer. Kollade på sexbilder med sig själv och ett av hans ex, medan jag sov.
Detta upptäckte jag genom att jag skulle lyssna på en låt, som jag hade tryckt upp på datorn. Jag visste inte vart den låg, så jag gick in på
"Senast öppnade". Där fanns filer som hette "Jag och x knullar". Jag trodde att jag skulle dö. Gick in på toan, spydde och grät. Gick och väckte honom och frågade om han fortfarande hade känslor för x. Han blev förbannad och sa, att han ville kolla på bilderna ibland. Jag funderade på att göra slut.
Men istället bad jag om ursäkt för mig och sa att jag kanske överreagerade. Det var alltid bäst så. Fick han sin vilja igenom, så var han snällare mot mig.
Han höll även på med mycket tafsande på tjejer på fest. Alltid.
Jag blev arg och ledsen i början, men han slutade aldrig, trots att jag bad honom. Till slut gav jag upp. Det var aldrig värt, att nämna det. Han blev bara arg och använde, att jag hade hånglat med hans kompis, på Arvika, innan vi ens var ihop, som försvar. Hur svartsjuk och ledsen han hade varit då.
Hur mycket jag sårade hans känslor. Han kunde aldrig släppa det. Han blev arg så fort jag tittade på en annan kille. Då menade han att jag fick
"Knulla mig"-blicken, under samtalet. Jag fick höra, att jag skulle vilja knulla både hans pappa, hans bror och ALLA hans killkompisar. Det var helt vansinnigt. Det hängde alltid på, att jag skulle bevisa motsatsen.

En händelse till, var när jag fick veta, att jag var gravid. Jag övervägde många gånger, att inte säga något. Han sa att han aldrig ville ha barn och jag trodde aldrig, att det skulle bli ett problem, då jag inte ville det heller. Båda ville sterilisera sig.
Jag hade aldrig kommit på att göra ett graviditetstest, om det inte vore för, att läkaren ville det, då jag hade mycket ledproblem. Testet var positivt och jag var chockad.
Mot bättre vetande, berättade jag det. Då det var något som fick mig att må riktigt dåligt. Han anklagade mig direkt för, att ha varit otrogen. Han sa att han inte skulle finnas där för fem öre och att jag fick ta mig ur knipan bäst jag kunde. Sedan vägrade han prata med mig på många dagar.
Under tiden fick jag även veta, att det var sent gånget och att jag hade en vecka på mig, att göra aborten. Annars var det för sent och därmed olagligt.
Allt var panik. Min mamma visste om det och även ett fåtal närmare vänner. Jag bönade och bad, att han skulle komma och vara med mig under aborten (som var förlossningslik, förutom att fostret givetvis var dött). Han sa att han inte ville lägga sina sista pengar, på en resa till "Bögetorg".
Jag ljög för min familj och sa att han skulle vara med mig. Min mamma påpekade många gånger, att det hoppades hon verkligen. Annars tyckte hon att han var ett riktigt rövhål. Jag bedyrade att han skulle komma, då jag inte ville, att någon skulle ogilla honom.
Ett fåtal dagar innan blev jag riktigt desperat. Jag hotade med att göra slut, om han inte dök upp. Det slutade med, att jag fick betala hans resa helt och hållet. Men han var där. Han fick en egen säng och låg och sov medan jag fick klämma ut ett foster. Men jag var tacksam, för han kom ju till sist.

En vecka senare var en festival i Tyskland som vi skulle åka på. Jag hade rejäl blodbrist och problem med lederna, så läkaren sa, att jag borde vara hemma. Så att jag kunde få läkarvård akut, om det behövdes. Jag fick stanna kvar hemma och han åkte till Tyskland.
Han spelade in en suddig film, som föreställde ett av mina favoritband, som spelade. Det fick jag efter festivalen. Han kallade det en "present".
Jag var ledsen och såg det mest som ett hån. Han pratade om hur fantastiskt allt hade varit och jag var glad för hans skull. Han var ju glad.

Jag tog studenten. Kunde inte gå och var helt orkeslös. Detta var ca 2 veckor efter aborten.

Min blodbrist, ledsjukdom och depression, höll i sig resten av förhållandet. Jag sov nästan hela tiden och var helt utmattad både fysiskt och psykiskt. Jag hade ingen lust, att festa. Jag gick ofta och lade mig tidigt på festerna. Ibland följde jag inte ens med. Helt engerilös var jag. Jag orkade inte ha kontakt med många under den tiden.
Jag hade en nätpolare, en kille, som jag hade mycket kontakt med däremot. Han stöttade mig fruktansvärt mycket.
Även om han hade mycket problem själv, så kändes det verkligen som att han fanns där för mig, som att han verkligen brydde sig. Jag kallade honom min tvilling. För ingen verkade förstå mig som han kunde. Han kunde sätta ord på känslorna också.
Jag beundrade honom väldigt mycket. Han var fantastisk. Hade en hel del kontakt med honom, när jag inte gick ut på fester, utan var hemma hos pojkvännen. Pratade med honom i telefon ett fåtal gånger.
Jag insåg att det var en sådan pojkvän som jag egentligen velat ha.

...Men det hjälpte inte. Jag kände mig fast och jag tillät känslan.

Han tjatade på mig om att söka hjälp ännu mer. Men jag kunde inte ta rådet, inte från honom. Jag skulle klara det själv. Jag var rädd, att få bekräftat, att något var fel.
Jag fortsatte "leva", som att inget hade hänt. Tillät inga känslor alls egentligen. Vilket ledde till att jag var ganska likgiltlig.
Jag ville inte ha sex, jag ville vara ifred. Jag ville sova, men ändå vara till lags.
"Du är så jävla tråkig. Det var falsk marknadsföring att lura mig, att bli kär i dig", sa han.
Han var otroligt svartsjuk på min nätpolare. Han såg att vi hade skrivit "Ta hand om dig kära vän. puss och kram <3" till varandra. Han sa aldrig något när det var aktuellt. Men han muttrade ut sitt hat till mig. Han blev arg när jag försvarade nätpolaren från hans gnäll.
Då menade han att jag hade valt nätpolaren före honom. Han sa att han ville, att jag skulle säga upp kontakten, men jag vägrade.
Skulle jag kasta bort någon som verkligen brydde sig om mig? Som jag verkade ha mycket gemensamt med? Som dessutom var otroligt gullig mot mig och som jag kände, att jag hade något att utbyta med? - Nej. Där fick det vara nog.
Jag har alltid sagt till mig själv, att jag aldrig ska offra en vän för en partner. Det skulle jag stå fast vid.

Månaderna gick och allt fortsatte. Jag var apatisk, han klagade.

En dag var vi på stan med en gemensam kompis. Hans pengar var slut och jag ville kolla på vantar och öronmuffar.
Han gnällde hela tiden. Hur tråkigt allt var.
När jag hade köpt öronmuffarna, insisterade han på, att få sätta på mig dem. Han satte öronmuffarna helfel och jag började rätta till. Då blev han jättearg och bara gick.
Vi sprang ikapp honom och frågade vad som var fel. Han snäste, att det han gjorde, aldrig dög för mig.
Han gick ifrån oss. Ingen fattade något.
Väl hemma oss honom bröt bråket ut. Han skämdes aldrig, för att bråka inför folk. Så jag fick skamset försöka säga lugnande saker, för att inte trigga något.
Jag och våran gemensamma kompis skulle ut till tobaksaffären, som låg en minut bort. När vi klätt på oss, så öppnade vi dörren. Då skyndade han sig ut mellan oss, öppnade hissen och smällde igen hissdörren, i ansiktet på oss.
Jag slet upp dörren och frågade vad promlemet var.
Då möttes jag av en smäll på käften. Sedan höll han mig om halsen. Jag fick panik och började sparka efter honom.
Sedan kom jag lös, smällde igen hissdörren och gick in igen. Kompisen hade sett allt. Höll om mig och sa strängt: "Du måste härifrån, för gott. Nu är måttet rågat. Det har det varit länge."
Hon hade rätt. Det visste jag.
Jag packade alla saker. Han kom in igen med ett gäng andra gemensamma vänner. Han beklagade sig för dem, hur ont han hade i handen, efter att ha smällt till mig. Jag packade vidare. Han förtjänade inte ett ord till.
Han kallade mig fula saker under tiden och sa, att allt var mitt fel, för att jag var otrogen.
Sedan bytte han taktik, gick in i sovrummet, medan jag var där och packade. Satte sig vid mig och sa, att han var hemskt ledsen. Att jag skulle veta, att han aldrig gjorde så.
Han försökte krama mig, men jag tryckte undan honom och bad honom, att aldrig mer röra mig. A, som var en av vännerna, som befann sig i lägenheten, körde mig med all packning till första tåget som gick. Jag sa inte ens "hejdå" till honom. När jag åkte satt han instängd i sitt sovrum och svarade knappt på någon annans tilltal.

I bilen sa alla som var där: "Gå ALDRIG tillbaka till honom! ALDRIG MER, lilla Bollen."
Sedan blev jag omkramad och jag hoppade på tåget. Tåget mot hemmet. Jag skulle aldrig återvända till honom. ALDRIG.
Det var ett löfte.